Brynäs-ikonen Tommy Sjödin spelade hockey på elitnivå i drygt 25 år och två av dessa tillbringades i NHL. Ett äventyr där han bland annat fick uppleva Minnesota North Stars omdiskuterade flytt till Dallas.
– Det var en obehaglig upplevelse för spelarna under de sista matcherna, säger Sjödin i Betssons podcast SHL-podden Retro.

För gemene man är backen Tommy Sjödin mest förknippad med Brynäs IF, där han gjorde närmare 700 elitseriematcher över 15 säsonger, men Timrå-sonen hann även med mycket annat under sin långa karriär. Bland annat förverkligade han NHL-drömmen hösten 1992 när han slog sig in i Minnesota North Stars, bara två år efter att laget tagit sig till Stanley Cup-final mot Pittsburgh Penguins. En klubb som hade draftat honom i tolfterundan(!) 1985.

– Jag visste inte om att jag hade blivit draftad. Det läste jag i Sundvalls Tidning där hemma och tänkte “Oj, har jag blivit draftad? Kul! Vad innebär det?”. Jag fick faktiskt åka över på träningslägret då 1985 och då ville de att jag skulle stanna och spela i farmarligan, men då valde jag att flytta hem till Timrå, berättar Sjödin i Betssons podcast SHL-podden Retro.

Sjödin fick snabbt en tydlig roll i laget och det var att, mer eller mindre uteslutande, spela numerära överlägen.

– Vi startade väldigt bra i Minnesota, men problemet jag upplevde var att jag spelade i stort sätt bara powerplay. Jag spelade ingenting i fem mot fem förutom om vi låg under i matcherna och skulle jaga ikapp. De såg mig som en som kunde skapa offensivt, men defensivt såg de mig inte som stark. När jag spelade fem mot fem och det var tekning i anfallszon och pucken flyttades tillbaka till egen zon så bytte de en back och det var jag. Alla byten i powerplay skulle jag spela mellan en och en och en halv minut. Så där hade jag ett stort förtroende, men inte i fem mot fem-spelet, säger han och fortsätter:

– Jag tror att vi släppte in 15 mål i powerplay (skratt). Mike Modano var min backkollega i powerplay. Han tog inget större ansvar bakåt och där missade jag ibland också.


Lyssna på SHL-podden i iTunes

Spela på SHL


North Stars lyckades dock inte ta sig till Stanley Cup-slutspelet den säsongen och istället bestämde sig ägaren Norm Green att lagets framtid istället fanns i Dallas. En flytt som inte föll i god jord hos fansen i Minneapolis.

– Det var kaos på slutet i Minneapolis. Ägaren, Norm Green, hade gjort någon marknadsundersökning och såg att han kunde tjäna mer pengar på en flytt till Dallas. Det här låg ju Bloomington som var ett riktigt gammalt hockeynäste och publiken var ju… Ja, det var nästan lynchstämning efter Norm Green på de sista matcherna. Det var en obehaglig upplevelse för spelarna under de sista matcherna. Det var ett tufft klimat i hallen då. Det var många plakat och skynken med “We hate Norm Green”, berättar Sjödin.

– Det kändes väldigt märkligt. Då skulle vi bryta upp och flytta hem alla grejer, för att sedan dra till Dallas åter därpå.

Väl i Dallas tappade svensken snabbt sin plats i laget och istället för att bli bortbytt skickades han ner till farmarlaget Kalamazoo Wings i IHL.

– Jag spelade träningslägret och ett antal matcher innan jag blev uppsatt på waivers och nedflyttad till farmarligan. Jag begärde en trade redan innan säsongen, för de hade plockat in en annan back och jag märkte att jag blev överflödig. Så jag var upp till Bob Gainey, som var general manager, och frågade om jag inte kunde få bli trejdad. Då fanns det fortfarande utrymme i andra lag, men då fick jag beskedet att “Vi vill behålla dig”. Sedan när säsongen hade börjat och de andra lagen hade fyllt upp sitt så satte de upp mig på waivers istället. Det var ingen annan som plockade upp mig, så då hamnade jag i farmarligan, säger 55-åringen.

Säsongen skulle dock avslutas med NHL-spel då han tillslut trejdades till ett annat lag som senare kom att flytta, Quebec Nordiques. Sejouren blev visserligen bara 22 matcher lång, men gott sällskap hade han i alla fall.

– Vi hade en powerplay-lina då med Scott Young, Valeri Kamensky, Joe Sakic, Mats Sundin och jag. Där var vi lite effektiva, men laget gick inte bra. Vi låg utanför slutspel då.

Matcherna med Nordiques skulle visa sig bli Sjödins sista i Nordamerika. Efter säsongen valde han att flytta hem till Europa och testa lyckan i Schweiziska Lugano.

– Det var på grund av istiden. Jag hade en viktig roll och jag spelade alltid powerplay, men på något sätt hade jag fått en stämpel att jag bara spelade powerplay. Det var nog lite mer så då än vad det är idag och min istid kunde ligga på allt från 20 sekunder per match till åtta minuter, men det var sällan det var mer än så, säger han.

– I Brynäs hade jag spelat 25 minuter per match och så fick jag frågan, under hockey-vm 1994, om jag inte ville komma till Lugano. Då visste jag att som utlänning i Schweiz så spelar man 25 minuter och jag ville spela. Det var kul att vara i NHL, men jag ville inte bara vara i NHL och inte spela.

Kommentarer