Johan Davidsson är HV71:s kanske störste spelare genom tiderna, men centern hann faktiskt med mer under karriären än de 17 säsongerna i Jönköping. Bland annat ett galet år i finska HIFK.
– Jag minns min första tanke när Olli Jokinen avgör i sudden death på hemmaplan och vi vinner guldet. Min första tanke var “Inte den jäveln!”, berättar Davidsson i Betssons podcast SHL-podden Retro.
Jönköpingssonen Johan Davidsson debuterade i Elitserien för HV71 under säsongen 1992/93 och var med och vann klubbens första SM-guld två år senare, men ytterligare två år senare valde han att lämna klubben. Ett NHL-äventyr med Mighty Ducks of Anaheim stod för dörren, men innan det skulle smålänningen testa vingarna utomlands i finska HIFK. En flytt som kan tyckas aningen märklig idag, men laget han kom till var allt annat än svagt.
Med tiden skulle det visa sig att spelarna i HIFK säsongen 1997/98 totalt skulle samla på sig drygt 6 500 NHL-matcher, närmare 600 VM-matcher och 117 OS-matcher och för att nämna några av profilerna så återfanns bland annat målvakten Tim Thomas, backstjärnorna Brian Rafalski och Kimmo Timonen samt forwards som Olli Jokinen, Niklas Hagman och både Christian och Jarkko Ruutu i laget.
– Det var ett sinnessjukt hockeylag, men det var 99 procent individualister. Jag var nog ganska ego, men jag var utan tvekan en av de största lagspelarna i det laget. Vi höll på att gå upp i atomer varje dag. Jag vet inte hur vi överlevde och den enda konkurrensen vi hade var med varandra, mer eller mindre. Jag tror att vi avslutade säsongen med 16 raka segrar. Det var helt, helt otroligt vilket talangfullt lag det var, men det var ett krig inom laget. Vem skulle spela mest? Vem skulle göra målen?, berättar Johan Davidsson i Betssons podcast SHL-podden Retro och konstaterar att egoismen och missunnsamheten även drabbade honom själv.
– Jag minns min första tanke när Olli Jokinen avgör i sudden death på hemmaplan och vi vinner guldet. Min första tanke var “Inte den jäveln!”, skrattar han.
Spela på SHL
Ja, för guld blev det tillslut för det stjärnspäckade laget och firandet gick inte av för hackor. Eller vad sägs om en hel vecka tillsammans med laget på en relaxavdelning med alla möjligheter i världen att både fira, umgås och koppla av efter säsongen.
– När vi hade vunnit så var man rätt duktiga på att fira i Finland. Det skulle firas ordentligt och det gör man inte på en kväll eller två, utan det firas länge. Jag vet att klubben hyrde en relaxavdelning i en vecka, så dit kunde vi åka när vi hade vaknat till och kände att vi ville träffa grabbarna och fira, säger Davidsson och fortsätter:
– En av de här dagarna sitter vi där och bucklan är med oss, givetvis. Det finns en pool där och det både badas, snackas skit och dricks öl. Vi har jättetrevligt och det var skyddad verkstad eftersom det bara var vi där. Det fanns vakter där som såg till att det inte skulle spåra ur och rulla in folk. Så där satt vi och hade det trevligt, men då tog veden slut i braskaminen.
Desperationen efter mer ved skulle snabbt visa sig bli ödesdiger och den som fick ta smällen för det skulle visa sig bli den finska mästerskapspokalen.
– Den ena killen hade lyckats kliva ur poolen och gått ner för trappan med bucklan, men ramlar och tappar den i marken. Så den här träplattan som bucklan står på, som har alla plakat på alla lag som har vunnit genom åren, går i tusen bitar och utan att jag visste om det så var det någon spelare som bara sa “Åh! Trä!” och kastade in det i elden, konstaterar Davidsson och berättar vidare att den uppeldade pokalen fick konsekvenser både internt och medialt.
– Dagen efter var det karikatyrbilder på hur vi sitter runt en lägereld och grillar bucklan. Det blev ju lite kryddat naturligtvis, men det var delar av bucklan som blev brända och om man säger såhär… Där rök våra slutspelsbonusar (skratt). De såg vi inte röken av och jag tror klubben fick rätt så rejäla böter för att den här bucklan tog rejäl skada. Det var en gammal buckla som kanske inte borde ha varit där med oss.
