Det har tagit mig någon dag att smälta måndagens finalavgörande. Men det är bara att ta fram trumpeten och drämma av en av de gamla fina ramsorna röda, gul å blå, VLH. Grattis Växjö, till en makalös säsong som helt rättvist kröntes med klubbens tredje SM-guld.
Det är ingen som riktigt kan förklara varför det här Växjölaget hade förmågan att ”hitta vägar att vinna”. Jag tror Växjös lagbygge var perfekt efter fjolårets mindre lyckade prestation. Att få hem kulturbärare som Robert Rosén hade stor betydelse. Att Viktor Fasth hittade fornstora-dagar-formen hade betydelse. Att pricka rätt i värvningar som Drury och Folin gav effekt. Att Pontus Holmberg klev fram som en hjälte gjorde skillnad.
Allt det här i kombination med att Sveriges i särklass klokaste tränare Sam Hallam står i båset, gjorde att laget tog guld. Växjö studsar tillbaka som maktfaktor i svensk ishockey efter att varit nere i källaren i fjol för att hämta kraft.
Växjö tar guld 21/22? Odds 6.00
I finalserien var laget ett maskineri med en ständigt arbetande motor. Ingen högaccelererande men inte heller någon bromskloss. Växjö var jämnare och fick konstant sitt spel att utmanövrera sina motståndare. Sen hade Växjö en tillräckligt stor tillit till sitt eget spel så det spelade ingen roll vad det stod på tavlan. Det spelade ingen roll om de var utspelade i sekvenser under matcherna. Alla i laget visste att, så länge vi behåller tålamodet så kommer vi att vinna. Det är en obeskrivlig känsla som gör att man känns oövervinnlig.
Jag vet att många anser att Växjö spelade tråkigt och hade mest tur. Kan man hantera ett ”tråkigt” och effektivt spel tröttnar även motståndarna. Till slut orkar de inte hålla sig till grunderna och gör misstag som man kan utnyttja. Tråkigt men effektivt.
Vad är tråkigt förresten? Att man spelar tydligt svenskt med kontroll över hela banan i ett samlat kollektiv? Eller är tråkigt att man tydligt läser sönder sina motståndare för att hela tiden ligga ett drag före? Det är nog en smaksak.
Sen förstår jag absolut de som menar på att Rögle spelar mer en framtidshockey. Där ett fartfyllt spel attraherar ögat desto mer. Det kan jag köpa. Men det handlar om att vinna och Växjös smartness och struktur besegrade den här gången den mer iögonfallande ishockeyn. Vinner man både grundserien och slutspelet både behöver man, och förtjänar man tur längs med resan. Det hade Växjö.
Ni vet en sådan hjärtlig gråt som skär in i hjärtat på en. En gråt där det brister och alla drömmar om ett SM-guld sköljs ur genom de plaskvåta tårkanalerna. En sådan gråt hörde jag från ovanvåningen i måndags. Det var säkert fler än min son som i Ängelholm kände en precis lika stor sorg. Det var så nära men ändå så långt ifrån. Det som Rögle gjort i år är att de skapat drömmar och visioner för framtiden.
Drömmar för ungdomarna i föreningen att en dag också få spela en SM-final. Visioner om att Rögle även i framtiden ska vara med och slåss om guldet. Det har tidigare inte tagits på allvar. Nu är det på allvar. Samtliga runt Rögles lagbygge ska känna en enorm stolthet över säsongen. Final för första gången i klubbens historia och med ett spel som uppskattats av samtliga i hockeysverige. Det är otroligt sjukt och orealistiskt att ta in att laget faktiskt spelade om guldet. Det är en känsla som jag tror vi i Ängelholm kommer njuta länge av. Tack för den här säsongen Rögle!
Med detta sagt så får vi väl tacka för i år. Känns oerhört skönt att vi faktiskt fick en vinnare till slut. Jag hoppas verkligen att vi tillsammans kan få rätsida på den här pandemin så vi nästa säsong kan njuta tillsammans i fyllda arenor. Det ser vi fram emot mer än någonsin!
Ta hand om varandra och åter igen stort grattis till SM-guldet Växjö Lakers!
À Bientôt
