VÄXJÖ. Elias Petterson, Robert Rosén, Daniel Rahimi och Viktor Andrén. Hjältarna i Växjö Lakers SM-guld är många. En som håller sig undan rampljuset och sällan får de stora rubrikerna är kaptenen Liam Reddox. Mårthen Bergman åkte till Växjö för att prata Småland, känslor, Sam Hallams betydelse, hur han inte längre jagar pengar, drömmen att stanna i Växjö karriären ut och skillnaderna på gulden.
– För mig personligen så är det en enorm skillnad, säger han.
Liam kommer in på hotellet iklädd SM-guldtshirt och guld-keps. Det är tre dagar sedan guldet bärgades och han ser glad, om än lite trött ut. Och känslorna är många.
– Glädje och lycka, men kanske framförallt kärlek. Jag menar vi fick ihop allt det här i omklädningsrummet. Varje individ där inne älskar varandra och att få ta tillbaka Le Mat-pokalen hit och få känna kärleken från staden, fansen, alla inblandade. Det är verkligen en underbar känsla att kunna starta någonting för nio månader sedan och nå hit. Det startade med kärlek och det avslutas med att vi får känna alla de här känslorna. Det är fantastiskt.
Du såg väldigt känslosam ut när ni firade med fansen på Stortorget.
– Ja, och jag blir fortfarande känslosam när jag ser bilder på vår resa. Vi har gått in med så mycket i det här och vi har investerat så mycket att känner att jag blir tjock i halsen. Framför allt på torget när man ser alla dessa personer som det här har påverkat. Leenden på deras ansikten. De jublar. Det gör liksom att det är värt allt slit.
Hur är det att se och känna att ni har gjort så många personer glada?
– Jag kan inte sätta ord på vad det betyder, men jag ser på det som att vi är 25 killar i laget, och givetvis även hela organisationen och alla andra som är involverade, som åker ut på isen som har jobbat tillsammans. Vi har jobbat mot ett gemensamt mål och det påverkade så många människor. Så som jag ser det pratar vi inte bara hockey utan om livet. Om vi kan få människor att arbeta tillsammans med ett gemensamt syfte så kan vi ändra så mycket och när jag blickade ut från den där scenen var det vad jag såg. Det är bara helt fantastiskt att veta att om du kan föra samman människor och kanske sätta andras intressen framför dina egna ibland, så kan du uppnå så mycket. Det är därför det är så speciellt för mig.
Idrott är ju speciellt på det sättet att det kan föra människor samman oavsett bakgrund etcetera.
– Ja. Nu vill jag inte bli politisk i den här intervjun, men det finns mycket hat i världen och här ser du vad kärlek kan göra och vad kärleken kan uppnå. Det för människor samman. Vi har en plattform inom idrotten där vi kan påverka människors dagar, veckor, månader och jag tycker att det är vårt ansvar att vara bra föredömen och visa människor vad som går att uppnå när man arbetar tillsammans.
Är det en annan känsla den här gången jämfört med 2015?
– Ja, för mig personligen är det en enorm skillnad. Första gången så drömde vi om att vinna ett guld, men det var nog helt ärligt en överraskning för oss alla att vi gjorde det. Den här säsongen pratade vi om det från dag ett att vi hade ett mål och det var Le Mat-pokalen. Att kunna fortsätta vara ödmjuk under hela processen och bara fortsätta jobba och fortsätta bli bättre. Jag tycker att det är någonting speciellt att kunna göra det. Framförallt med alla framgångar vi hade så är det lätt att ta saker och ting för givet och tro att det kommer att bli enkelt. Det kan se ut som att det var en enkel resa för oss, men vi investerade så mycket i det här och vi jobbade så hårt hela vägen fram till sista slutsignalen.
Du sa i en annan intervju jag läste att laget ändrade inställning till den här säsongen. För jag menar, det är imponerande att nolla Skellefteå i två raka finaler och alla utanför laget tycker att ni är överlägsna och att ni ska vinna enkelt, men ni håller ändå fokus. Hur jobbar ni i och runt laget för att få till den mentaliteten?
– Det är definitivt svårt, men professionell idrott handlar enbart om att vinna och ibland betyder resultatet mer än insatsen. Jag tror att den inställningen verkligen förstörde för oss förra säsongen då vi vann grundserien och allt vi brydde oss om var resultaten. Vi behövde bara vinna. Jag har tittat tillbaka mycket på förra säsongen och funderat över vad som gick fel och jag tror att det var den attityden. Att det bara handlade om att vinna.
– I år gick vi in med inställningen att vi vill vinna hockeymatcher, det är huvudsaken, men det är mer om processen, att lägga ner jobbet, att vilja bli bättre varje dag, att jobba tillsammans mot det där gemensamma målet och resultaten kommer att sköta sig själva. Vinsterna är frukten av det vi gör i den här processen och att göra det tror jag tar bort en hel del tyngd från dina axlar. Att ha en mer ”här och nu”, direkt, tankeprocess där du bara tänker på det som står precis framför dig. Om du kan göra det och inte se det stora perspektivet, utan bara det som är här och nu. Det hjälpte oss verkligen den här säsongen.
Jag intervjuade Elias Pettersson inför final två och jag sa till honom innan intervjun att ”det ser ut som att du precis har förlorat en match med 0-4, men ni har ju vunnit med 4-0” och det enda han svarade var att ”vi har inte vunnit någonting ännu”. Jag misstänker att det är en rätt bra bild av mentaliteten i ert lag?
– Ja. Det finns så mycket störande moment utifrån som kan distrahera dig och få dig att blicka för långt framåt. Jag menar, på tal om finalserien så tar sig inte Skellefteå dit utan att vara ett bra lag. De hade en fantastisk säsong och vi respekterar den klubben, den organisationen väldigt mycket. Om vi hade börjat tänka på att lyfta Le Mat-pokalen efter match 2 så hade vi fortfarande kunnat spela hockey (25 april) och fortfarande kämpat för att vinna en matchserie. Vi var extremt ödmjuka och tog ingenting för givet. Jag tror att alla vet hur svårt det är att vinna i den här ligan, så det gäller att hålla fötterna på jorden och hålla fokus på uppgiften.
Du pratar om att ha fötterna på jorden och att vara ödmjuka, men jag antar att det är mycket lätta att säga än att göra? Det är många lag som har misslyckats med att vara ödmjuka och att ta en match i taget.
– Ja, det är väldigt svårt. Alla pratar alltid om att du lär dig någonting när du förlorar och vi förlorade inte speciellt mycket matcher, så vi blev tvungna att lära oss samtidigt som vi vann och ibland så kanske vi inte njöt tillräckligt av segrarna eftersom vi hela tiden hade sikte på ett högre mål inom gruppen. Vi kunde vinna matcher med 6-0, men vår andraperiod var inte bra och då såg vi till att alla visste om att ”visst, 6-0 är bra, men vi var skräp i andra perioden”. Det är tufft att göra. Du kommer av isen efter en 6-0-seger och vissa kanske tittar sig omkring och undrar vad vi är förbannade över, men vi försökte bara hålla oss till det snacket vi hade i augusti om processen och inte resultaten. Det är processen som gäller och att hålla oss till det vi sa att vi skulle göra – under hela säsongen.
Hämta ett gratis livespel på hockey-VM!
Vad säger du om Sam Hallam?
– Sam är en fantastisk coach. Han är suverän på att rita upp en strategi åt oss att utföra, men han är även fantastisk med människor. Att hantera olika egon och olika personligheter. För mig är det största med Sam att han aldrig slår sig till ro. Han vill alltid bli bättre som människa och som hockeytränare för att vi som grupp ska bli bättre. Det är, enligt mig, anledningen till att han är en så bra ledare och hans sätt att vara smittar verkligen av sig på hela laget när de ser att tränaren alltid försöker hitta sätt att bli bättre. Då vill du också göra det.
Viktor Andrén?
– Haha, ja vad säger man om den situationen. Det är helt otroligt vilken balans och vilket självförtroende att inte spela speciellt mycket matcher och att vara back-up till en av världens bästa målvakter, skulle jag säga, och att alltid vara redo. Att inte veta när han ska få spela nästa gång, men bara jobba arslet av sig för att vara redo när chansen ges. Stort cred till ”Ante” (Andreas Andersson, målvaktstränare) för vad han gjorde med honom, men Viktor är fortfarande en ung kille och att då kunna hoppa in i en finalserie så som han gjorde och att ha den tron på sig själv. Det är helt otroligt. Jag tror inte någon kommer att komma i närheten av hans siffror i en finalserie igen.
Sist men inte minst – Elias Pettersson?
– Speciell. Jag har spelat i NHL med spelare som kommer in i den ligan som draftettor, men jag har aldrig sett en kille i hans ålder göra det han gör. Alla ser highlights och sådant som läggs ut, men han är verkligen en speciell individ och hur mycket han tävlar tror jag går lite under radarn. Han jobbar otroligt hårt på båda sidor om pucken och att en spelare i hans ålder gör det han gör i den här ligan är så imponerande. Trots att jag är en av de äldre killarna så känner jag mig så lyckligt lottad att få ha tillbringat ett år tillsammans med honom och ha fått sett den magi som han skapade den här säsongen.
Tror du att han kommer att bli en av de bästa i världen?
– Det är upp till Elias själv, men jag tror att han har potentialen att bli en av de bästa i världen om han fortsätter att jobba som han har gjort i år och fortsätter utvecklas. Då tror jag inte att det finns någonting som stoppar honom från att bli en superstjärna i NHL under lång, lång tid.
Är han den störste talang du har spelat med?
– Ja, till 100 procent. Jag har aldrig spelat med en spelare som Elias i någon liga.
Du gjorde Växjös första SHL-mål någonsin för nästan sju år sedan. Minns du det?
– Ja, det var inte vackert (skratt). Det flesta av mina mål är inte vackra. Det var uppe i Luleå och vi låg under med 2-0. Jag tror att det var Tomi Kallio som passade upp pucken till Ilka Heikkinen och jag fick en retur på bortre stolpen och tryckte in den. Jag tror att vi vann matchen efter straffar tillslut.
Sedan dess har du spelat ungefär 360 SHL-matcher. Ta oss igenom den resan, med laget, klubben och dig själv som spelare.
– Haha, så du vill ha ett snabbt svar? Eller så snabbt som möjligt?
– När vi började så handlade allting bara om att hålla sig kvar i SHL och jag minns att jag kom till vissa arenor och tänkte ”jäklar, vi har inte en chans ikväll”, men sakta så blev vi ett lag som inte bara nöjde oss med att vara i SHL. Vi ville vara mer än det och det ska Henrik Evertsson (sportchef) ha mycket cred för. Han har jobbat hårt med det här laget och den här klubben för att ta oss dit där vi är idag, men ja. De första åren handlade bara om att stanna kvar i SHL, men vår tredje säsong så satte Henrik ihop ett rätt bra lag och vi överraskade många genom att ta oss till semifinal mot Färjestad och förlorade. Sedan dess har vi höjt ribban och fortsatt bli bättre varje år. Vi har jobbat extremt hårt för att inte bara vara ett SHL-lag, utan ett topplag i ligan som spelare vill spela för och en klubb som spelare vill jobba hårt för.
– Om jag bara ska prata om mig själv under den här sju år långa resan så kom jag direkt från NHL och var väl en ung kille som mer eller mindre bara jagade pengar. Mitt mål var att spela en säsong här för att sedan åka tillbaka till NHL. Det är varje grabbs dröm att spela i NHL, men nu blev det inte så. Jag gifte mig och skaffade två barn som är födda i Växjö. Jag har blivit både äkta man och pappa under de sju år jag varit här och jag skulle inte byta de här åren mot någonting. Jag har växt så mycket som människa och som hockeyspelare, men framförallt som människa. Jag har den här klubben och den här staden att tacka för det och alla människor runt omkring.
Hur mycket av ett hem är Växjö för dig?
– Det är mitt andra hem. Självklart är hem fortfarande i Kanada där min familj och min frus familj finns, men Växjö är det närmsta jag har kommit hem om man bortser från där jag växte upp. Som jag sa så skulle jag inte byta de är sju åren mot någonting och inte för att blicka för långt framåt, men jag hoppas att jag ska kunna vara här i ytterligare sju säsonger.
Chris Abbott är den utländske spelare med flest matcher i SHL (429 st). Du står på 347. Vill du slå hans rekord?
– Ja, det är klart att jag vill göra det eftersom det skulle innebära att jag får vara kvar här i Växjö, men jag bryr mig inte sådär jättemycket om rekord. Det här är en speciell plats att spela på och ju längre jag får chansen att spela här desto gladare blir jag. Får jag dessutom slå rekord på vägen så är det fantastiskt.
Ett annat rekord är att Johan Markusson var lagkapten i Lakers i sex säsonger. Du har varit det i tre nu. Tror du att du stannar i ytterligare tre som lagkapten?
– Det vore kul!
Vore det kul eller vore det rentav en dröm att, som du sa, stanna här i sju säsonger till?
– Ja, det vore en dröm att få stanna här. Om det sedan blir sju säsonger så innebär det nog att jag skulle pensionera mig som en ”Laker” och det skulle jag älska att få göra. Staden, klubben och alla här omkring betyder så mycket för mig och jag tror att det vore helt otroligt att få lägga skridskorna på hyllan som en ”Laker”, men jag är fortfarande ung. Jag har fortfarande ett antal år kvar.
Hur gamla är dina barn?
– Tre och ett halvt år och tio månader.
Treåringen, pratar han svenska?
– Han går på dagis, men han vägrar prata svenska hemma. Vi försöker småprata lite med honom ibland, men han vägrar prata svenska hemma. Lärarna där säger dock att han pratar ”svengelska”, så jag tror att han förstår mycket och ibland så kommer jag på honom med att prata svenska när han leker med sina leksaker.
Och du förstår ingenting alls (skratt)?
– Nej, han får lära mig (skratt). Jag får ta med mig honom runt på stan och använda honom som tolk.
Hur pass införstådd är han med vad du gör? Att du spelar hockey och är en stjärna i den här staden.
– Jag tror att han förstår en del. Ibland är jag ”pappa”. Ibland är jag ”hockeyspelarpappa”. Jag tror att det förvirrar honom ibland att ”pappa” är samma person som ”hockeyspelarpappa”. Under hela det här slutspelet så har han frågat ”pappa, har vi vunnit guldhjälmen ännu?”, så han förstår ju att vi spelar om en pokal och en guldhjälm. Det är riktigt häftigt, för jag tror att han är i den åldern när han börjar förstå att jag är något av en kändis, att vi spelar om pokaler och sådana saker.
Staden du är ifrån, Whitby. Är det en stor eller liten stad? Den ligger utanför Toronto va?
– Ja, det ligger fem mil utanför Toronto så det tar väl 35 minuter med bil in till stan. I Whitby bor det väl cirka 130 000 personer, så det är en relativt stor stad skulle jag säga. Växjö är väl lite mindre än vad Whitby är.
Är det en hockeystad?
– Ja, en enorm hockeystad. Jag tror att vi har typ 15 rinkar i staden. I Kanada generellt och definitivt runt Toronto så är hockeyn jättestor. Så gott som alla barn som växer upp där spelar hockey.
Hur är du som lagkapten och hur vill du vara?
– Jag minns att jag, innan jag tog kaptenskapet, satte mig ner med Johan Markusson och försökte dammsuga honom på information kring hur det är att vara lagkapten eftersom han var en suverän ledare. Det enda han sa till mig egentligen var att jag skulle vara mig själv, vilket kan tyckas vara någonting väldigt enkelt, men under mina första år som kapten så kände jag inte att jag var det. Jag försökte bara vara lite, lite som Markusson. Lite, lite som Tomi Kallio. Det var utmattande (skratt). Jag känner att i år, och det kanske beror på att gruppen vi hade var så speciell, men jag har känt mig så mycket mer självsäker. Att bara vara jag. Det har varit så skönt att kunna känna det. Jag är en tyst ledare som först och främst leder genom handling, men jag försöker även vara en kille som grabbarna kan prata med om vad som helst. Jag försöker visa att jag bryr mig om varenda kille i rummet och vara någon som det går att luta sig emot när det blåser. Att vara killen som stöttar och visa att jag älskar dem.
Det kanske är lite tidigt att ställa den här frågan, men vad tror du att Lakers behöver göra för att försvara guldet nästa säsong?
– Det kommer att bli väldigt, väldigt svårt. Som tur är så finns det andra i klubben som jobbar med att signa spelare (skratt), men det är ju så att när du vinner så finns det 13 andra lag i ligan som vill ha de vinnarna. Det kommer att vara ett annat lag nästa säsong och killar kommer att flytta – oavsett om det handlar om NHL, andra lag här i Sverige eller runt om i Europa. Jag litar på ”Hanky” (Henrik Evertsson) att han gör ett bra jobb och sedan handlar det bara om att påbörja resan och processen på nytt.
– Att få 24-25 spelare att köpa samma mentalitet och samma process som vi gick igenom den här säsongen. Förhoppningsvis fortsätter det att fungera, det vet man aldrig, men jag tror att vi ska hålla oss till det vi försökte göra den här säsongen och att tänka på processen istället för resultaten.
