Från en tämligen utsiktslös hockeykarriär hemma i Michigan till en succéartad resa i Östergötland över mer än 20 år. LHC-ikonen Mike Helber har upplevt det mesta med klubben, men det var inte alltid självklart att stanna kvar.
– Jag var på väg hem, berättar Helber i Betssons podcast SHL-podden Retro.

Som 22-åring bestämde sig den amerikanske forwarden Mike Helber att han skulle testa på en framtid i svenska Division 2 i stället för att påbörja vad som troddes bli ett långt harvande i olika farmarligor i hemlandet. Flytten gick till Linköping och tio år senare avslutade han spelarkarriären efter att ha varit lagkapten under två säsonger i Elitserien.

LHC-karriären var dock inte över där. Direkt efter spelarkarriären anställdes amerikanen som ny klubbdirektör av LHC och under tolv år på den posten ledde han bland annat klubben till deras två första, och hittills enda, SM-finaler. En minst sagt imponerande resa.

– 22 år i samma förening. Från Division 2 till SHL. Vi hade en omsättning på tre miljoner när jag kom till Linköping och när jag slutade var den 165 miljoner. Den resan. Jag vet inte om det finns så många personer inom svensk ishockey som har gjort den i en och samma förening. Jag hittar inte jättemånga i alla fall. Det gör att jag kan vara väldigt stolt över den tiden, säger Helber i Betssons podcast SHL-podden Retro.

Det var dock inte alltid självklart att stanna på Östgötaslätten. Efter mindre än en handfull säsonger i Division 2 och Division 1 var drömmarna om en bra utbildning hemma i USA starka och rätt vad det var så låg möjligheten framför honom.

– Efter mitt fjärde år i Linköping hade jag kommit in på Wharton Business School i Pennsylvania, vilken är en av USA:s främsta utbildningar och jag var på väg hem. Det här var 1996 och då kom Christer Mård till mig. Han är den person som jag anser har varit viktigast för LHC, åtminstone organisatoriskt, och var ordförande i över 20 år, säger Helber och fortsätter:

– Han sa att de skulle göra en satsning mot Elitserien och att de ville att jag skulle stanna. Jag svarade att jag skulle flytta hem och plugga, men fick till svar att det fanns ett universitet här. Så han frågade om jag kunde tänka mig att stanna om jag kom in på universitetet här och lång historia kort så kom vi överens om det och ungefär samtidigt träffade jag min fru.


Lyssna på SHL-podden i iTunes


Lösningen blev långsiktig och frågan är om någon spelare på motsvarande nivå hade skrivit ett lika stort kontrakt som Mike Helber gjorde i mitten av 1990-talet.

– Då fick jag skriva på ett fyraårskontrakt och anledning till det var att om inte laget ville ha mig så skulle jag jobba på kansliet. Jag var tvungen att ha ett arbetstillstånd för att kunna plugga, annars kunde jag inte stanna i Sverige. Så jag skrev på ett fyraårskontrakt värt 37 000 kronor i månaden. Christer sa till mig att han trodde att det var det största hockeyallsvenska avtalet någonsin. 37 gånger tolv gånger fyra var ju värdet på det där kontraktet. Det var ju ingen som skrev så långa avtal, berättar 50-åringen.

– Först då tänkte jag att “Nu kan jag leva på hockeyn!”. Jag levde inte sådär jätteflott på det, men jag behövde i alla fall inte jobba så mycket. Jag fortsatte att satsa lika hårt på hockeyn som den dagen jag kom hit. Pengar har aldrig påverkat mitt sätt att se på det hela. Jag fortsatte plugga för att det var en del av överenskommelsen och det är väl det jag tycker att många unga spelare gör fel idag. De glömmer bort att de har ett liv efter karriären.

Fyraårskontraktet blev ytterligare två säsonger, samtliga med “C” på bröstet, för Helber och karriären avslutades först när LHC lyckades få en tidig semester och undvika Kvalserien 2002. En framgång som fick honom att bli snudd på euforisk.

– Det var mot Malmö och det var vår andra säsong i SHL. Jag tror att vi hade varit i Kvalserien sex år i rad då, antingen uppåt eller nedåt. Två av dessa var negativa kval och den här säsongen avslutade vi hemma mot Malmö. Vi förlorade matchen och jag gjorde det sista målet, men vi behövde inte kvala. Jag fick ta semester i mars, säger han.

– Jag minns att jag gick ut på min balkong efter matchen och bara skrek av ren glädje över att vi inte behövde kvala nedåt en gång till. Därefter slutade jag.

Kommentarer