Med tolv elitseriesäsonger och två SM-guld med Frölunda är Niklas Andersson en av klubbens största i modern tid, men avslutningen på karriären blev långt mycket tuffare än vad klubbikonen hoppats på.
– Det var så jobbigt hela det året, säger Niklas Andersson i Betssons podcast SHL-podden Retro.

Efter att ha debuterat i Frölundas A-lag redan under säsongen 1987/88 så kom forwarden Niklas Andersson att bli klubben trogen under hela karriären bortsett från tio år i Nordamerika. Karriären på andra sidan Atlanten till trots så hann Kungälvssonen ändå samla ihop tolv säsonger i Elitserien med Göteborgsklubben och han fick även vara med och vinna två SM-guld. Framgångssagan skulle dock komma att avslutas med en säsong som Andersson idag gärna vill glömma bort.

Det var säsongen 2010/11 och trots att Andersson själv fortsatte att leverera poäng strax söder om en per match så hade laget problem. Problem som till slut blev så allvarliga att det riskerades negativt kval inför den allra sista omgången och bortamötet med Luleå.

– Ja, den matchen minns jag faktiskt. Det är ju ganska länge sedan ändå, men jag minns den på grund av att vi vann med 1-0 och jag gjorde målet. Det hade kunnat bli det viktigaste målet i min karriär om det visade sig bli målet som gjorde att vi slapp negativt kval. Det var garanterat att vi skulle undvika det vid vinst i alla fall, berättar Andersson i Betssons podcast SHL-podden Retro.

– Nu hade vi nog sluppit kvala ändå tack vare att andra resultat blev som de blev, men det var ingen rolig match att spela faktiskt. Det var det inte.


Lyssna på SHL-podden i iTunes

Spela på SHL


Det är inte särdeles svårt att vända på myntet och konstatera att klubbikonen till slut var den som indirekt säkrade storklubbens kontrakt, men själv menar Niklas Andersson att säsongen och matchen bara var en enda lång utmaning.

– Det var väl ett fint slut ändå att få göra enda målet i matchen, men det var mer att… Jag är ju härifrån och allting, så det hade ju blivit otroligt jobbigt om vi hade åkt ur och sedan hade jag lämnat. Det tror jag ingen hockeyspelare vill känna, konstaterar han, men menar att han troligtvis hade avslutat karriären oavsett.

– Jag var så mentalt färdig. Det var så jobbigt hela det året. Det var fruktansvärt tufft. Sedan vet jag vad som hade krävts för att fortsätta. Jag ville ju spela på min nivå också. Det är lite det det hänger på också. Ju äldre man blir desto bättre måste man nästan träna också eller i alla fall träna mer rätt för att inte tappa den här snabbheten som försvinner lite automatiskt annars. Jag la väldigt mycket fokus på att fortfarande ha lite tempo i mig.

Att avsluta karriären, visserligen nästan 40 år gammal, men efter att precis ha gjort 44 poäng (14+30) på 53 matcher kan tyckas aningen märkligt, men Andersson menar att han inte kände att han orkade göra sig själv rättvisa i träningen längre.

– Det jag tyckte var jobbigast var nästan när jag kom hem efter en bortamatch och inte kunde sova, så ska man studsa upp och träna dagen efter. Även om den träningen ofta bara var 45 minuter så skulle det alltid vara tempo, tempo, tempo. Jag ville ju inte heller bli särbehandlad som äldre. Det skulle inte heller kännas bra. Det var mest det som blev jobbigt. Jag tyckte fortfarande att det var kul att spela matcher, men man tränar ju betydligt mer än vad man spelar match, säger han.

– Det är fruktansvärt viktigt att träna rätt, men jag tror att vissa klubbar tränar för mycket. Det kan faktiskt bli för mycket. Jag tror att många klubbar är lite rädda att ta ledigt, men när man väl tränar då så gäller det ju att man gör det bra.

Kommentarer

Mer

Mest lästa