Efter elva elitseriesäsonger med Djurgården tackade Björn Nord för sig på blålinjen 2003. Ett avslut som blev verklighet efter en längre tids kamp mot en envis skada.
– Det fungerade inte. Det blev för mycket fusk på träningarna, berättar Nord i Betssons podcast SHL-podden Retro.

1992 värvade Djurgården, som relativt nyligen hade vunnit tre raka SM-guld, en ung JVM-back från Huddinge vid namn Björn Nord. En barndomsdröm för Stockholmskillen själv och med åren kom han att bli såväl regelbunden Tre Kronor-spelare som svensk mästare med favoritlaget.

Totalt blev det elva säsonger och 464 grundseriematcher i gult, rött och blått för “Björne”, men en bit in på säsongen 2003/04 tog karriären slut. En envis skada stod i vägen för den då 31-årige Nord och hans fortsatta karriär.

– Jag hade tragglat med en skada i bäckenet. Jag kommer inte ihåg under hur lång tid det var. I det långa loppet var det nog inte så länge, men där och då kändes det som en evighet. Jag hade micklat fram och tillbaka med stretch kors och tvärs, styrka i bålen, styrka i ryggen och jag vet inte allt, säger Björn Nord i Betssons podcast SHL-podden Retro.

– Voltaren käkade jag ju naturligtvis och jag tog även ett par kortisonsprutor som jag fick sjukt bra effekt på. Det var ju bara det att jag drog igång och tränade fem dagar i veckan plus matcher, så det blev bara kortare och kortare livslängd på den här aha-känslan efter att jag hade tagit en sådan spruta och kände mig fräsch.


Lyssna på SHL-podden i iTunes

Spela på SHL


Testandet med olika övningar och mediciner fortsatte under hösten 2003, men när vintern närmade sig på allvar så gjorde även slutpunkten på karriären det.

– Jag tror att det var i december 2003 som jag hade bestämt mig för att “om livslängden på den här sprutan tar slut och jag fortfarande har ont så kliver jag av”. Det fungerade inte. Det blev för mycket fusk på träningarna. Eller fusk… Jag gjorde väl det jag kunde, men det tog ut sig över kvaliteten, berättar han.

– Så jag tror att min sista match var 2003. Det kan ha varit i december. Det kan ha varit i november. Mot Södertälje på Hovet eller Globen. Jag kände att det högg till, så då klev jag av och det visade sig att det var över då. Sedan rehabade jag säkert i ett år efteråt.

Att tvingas sluta på grund av skada finns det nog ingen spelare som vill, men faktum är att allt slit med att få ordning på kroppen tillslut hade gjort att Björn Nord var tacksam för att det kom en tydlig punkt.

– Där och då var det rätt skönt. Jag hade satt upp för mig själv, och i samråd med vår läkare i Djurgården som jag hade väldigt mycket stöd av, att om jag ska köra så ska det vara tablettfritt och 100. Jag ville inte köra den där resan en gång till med att försöka litegrann och att gå på 80 procent på träningarna. Det blev liksom inte bättre. Det blev bättre när jag inte spelade hockey, vilket jag är jätteglad för idag. Kroppen klarar av att jogga lite och nu är det sällan jag blir tacklad fem dagar i veckan (skratt). Jag behöver inte hålla emot, för det var mycket därifrån det kom.

– Det var skönt att det blev ett beslut. Jag var jävligt trött när det blev klart att jag inte skulle lira mer. Jag var rätt trött över huvud taget efter att ha tragglat runt i ett år med vetskapen om att “hur känner jag mig imorgon?” fem dagar i veckan.

Det var dock inte bara fysiskt som Djurgårdaren hade tagit stryk av skadan. Att försöka kämpa sig tillbaka hade även gjort honom rejält sliten mentalt.

– Under första halvåret var jag sjukskriven och jag var så jäkla trött alltså. Det var lite så som jag kan pinpointa att jag har läst om folk som har utmattningssyndrom på riktigt. Jag säger inte att jag hade det, men jag kan bara peka på vissa grejer. Som att jag kunde somna i soffan bara sådär trots att jag hade sovit bra på natten, berättar han.

Hör Nord berätta mer om avslutet på karriären, relationen till favoritklubben Djurgården, nostalgi och hur han brände cd-skivor till Mats Sundin bland mycket annat i det senaste avsnittet av SHL-podden Retro.

Kommentarer